Bara ett par veckor kvar på terminen nu, men den gryende sommarens blå himmel täcks besvärande nog av ogenomträngliga ångestmoln: Under de kommande dagarna ska jag lyckas skriva inte bara en utan TVÅ uppsatser, samtidigt som jag ska förbanna lågkonjunkturen och den medföljande bristen på sommarjobb. Kan bli svettigt, men någon måste göra det.
Lite obehaglig, men det är å andra sidan författandet av B-uppsats också.
Hillsong har aldrig varit min grej, men en vän till mig har fått mig att snöa in på låten "If we are the body" med Casting Crowns. Lyssna och inspireras (eller förfäras).
Efter en hel del smusslande så är det nu officiellt: Jenny och jag har gått och blivit sambo! Korridorslivet med delad dusch och andra människors disk i diskhon förlorade slutligen sin charm för oss båda, så när erbjudandet om en studentlägenhet dök upp, nappade vi direkt. Det har nu gått ca två veckor sen vi flyttade in, och allt går som på räls. Tjohoo!
Senaste tiden har inneburit en hel del festande, och det känns som att det är ett resultat av att våren äntligen är på väg. Kvällarna är ljusare, det känns varmare, och vårkänslorna spritter i kroppen. Det är bara att tacka och ta emot!
Jag har länge dragit mig för att skriva detta, mitt hundrade inlägg, av den enkla anledningen att det känns som att det borde vara extra bra. Dock har jag kommit på att jag faktiskt raderat ett par inlägg vilket innebär att det hundrade inlägget redan skrivits. Med detta sagt följer nu en liten uppdatering av läget:
Klockan är strax efter tolv på dagen och jag har nyss vaknat. Gårdagen bjöd på discofest hos en klasskompis vilket var oerhört hett; jag hade sprungit land och rike runt i jakt på en gångbar outfit och resultatet blev en rosa-röd randig skjorta från Myrorna, ett par svarta skinnskor med klack, och ett vitt "vävt" skinnbälte, också de från Myrorna, och mina gamla bootcut-jeans. Allt detta kompletterades med pilotglasögon och ett JÄTTEFULT halssmycke i guldimitation från H&M. Och så uppsprayat hår förstås. [bild på allt detta postas när de dyker upp på Facebook...]. Inför kvällen hade jag finslipat mina discomoves genom att titta på den här gamla godingen:
Vidare har jag(!) halkat in i ett studentfotbollslag! Det är på initiativ av Studenthälsan det hålls en inomhusfotbollsturnering (skönt påhittat ord) under februari och mars. Några driftiga herrar i den nya kandidatklassen slängde i samband med en massa öl fram idén om ett lag, och på den vägen är det... Som tur är är vi dock ganska många i laget, så alla behöver inte spela varje match.
Avslutningsvis vill jag bara dela med mig av det här tokroliga klippet. Om dagen känns tung eller om du bara vill fnissa lite, är det här den perfekta medicinen:
Nu är jag åter i Uppsala, och det känns otroligt skönt att vara tillbaka på Studentvägen igen. De senaste dagarna har jag bara slappat och tagit det lugnt, vilket förvisso inte skilt sig speciellt mycket från julvistelsen hemma i Stockholm...
Igår natt fick Jenny och jag för oss att vi skulle se den kritikerrosade skräckisen "Eden Lake". Vi var inställda på en rysare, men oförberedda på det vi fick se. Jag kan med lätthet säga att "Eden Lake" är den mest obehagliga film jag någonsin sett. Som filmfantast anser jag mig ändå vara ganska luttrad när det kommer till filmvåld och andra cinematiska obehagsmoment, men gårdagens film... Gårdagens film lämnade mig med hjärtklappning och ett svagt illamående. Se den eller se den inte, men vet detta: "Eden Lake" är bland det obehagligaste som gjorts på film.
[Detta innebär inte att filmen inte var bra på sitt sätt - den väcker tankar och är onekligen jäkligt 'läskig'. Men den är för mycket!]
Okej, nu snattar jag stoff direkt från en väns blogg, men efter den ovanstående utläggningen känns det bra att sluta med något annorlunda. Ehrm. ANNORLUNDA: